Nu var det klart, nu skulle det göras. En riktig MC-semester till Sydeuropa. Jag skulle åka tillsammans med tre polare: Björn, med en CBX 750 som på hans förra semester käkat upp en juste kedja och halvt om halvt skurit, men skulle nu vara okey. Johan på 83:ans RD 350 med lite specialiteter och Erik på en helkåpsförsedd RD 350 – 86 som gått 8O mil. Erik körde med gipsad underarm och handled som var resultatet efter en marksyning på Sviesta i Linköping. Det var vänsterarmen sam var paketförsett, så han hade inga problem med att bromsa och gasa.
    Jag hade skaffat en ostrypt FJ 1100 till den här säsongen och vi var båda i topptrim och skulle greja resan problemfritt. Hur skulle det egentligen gå att toura med två stycken 350-maskiner ? Skulle Björn och jag få ligga bakom och sura igen våra 4-taktare ? Johans hoj skulle visst bara göra 140. Hemska tanke !
    Vi hade planerat att åka ner genom Tyskland, Österrike och norra Italien till Monaco och Franska Rivieran där vi skulle stanna ett tag hos två tjejpolare till Björn. Vi hade tre veckar på oss vilket skulle visa sig vara en lagom lång tid.
    Det var söndag och vi skulle ner till nattfärjan i Trelleborg. Alla hojar startade, utom Johans. Han hade ett lurigt el-fel som uppstod ibland och nära nog knäckt killen i sina försök att hitta felet. Han hade bytt, mätt upp, kortslutit, dragit om och förbannat varenda komponent fjorton gånger. Utan resultat! Efter två timmars ryckande i sladdar och bultande på tändningsboxen startade åbäket. Under hela resan startade hojen sen faktiskt nästan alltid.
    Att börja med två timmars försening resulterade i Autobahn-farter redan i Sverige. Vi hann med färjan men någon hytt fick vi inte, så vi slafade på ryggskydden under en trappa. Det blev i alla fall några timmars sömn.
    Nästa natt var planerad långt ner i Tyskland. Men vi kom inte längre än till Kassel. Där skulle Björn byta bakdäck. Visa oss lite gummirök innan du skruvar av hjulet, sa jag. Okey ! sa Björn. Fem minuter senare stod han där med allt gummi kvar på däcket. Det var istället helt renskrapat i kopplingspaketet. Han kunde lägga i ettan, släppa kopplingen, ge gas och kam inte en meter. Ja se Honda. Som tur var fanns en kunnig verkstad i stan och nästa dag stod hojen klar och vi fartsatte mot Sydtyskland. Det visade sig på Autobahn att 350- hojarna gick riktigt fort och efter lite pinande var de lika snabba på omkring 200 km/h. Hondan var endast något snabbare vilket roade RD-killarna men inte Björn. Den hade ju gått fortare förut. FJ:n plågades upp i 255. På mätaren !

    Örnnästet, Hitlers gamla gömställe i tyska alperna besöktes. Rätt så maffigt.
    I österrike hade vi dåligt väder nästan hela tiden. Vi stannade till i det helt otroligt svenskexploaterade Zell am See. Svenskar på hotellen, svenskar på sta´n, svenskar på restauranger, svenskar som dörrvakter, kypare som snackade svenska ! Där stannade vi inte längre än nödvändigt men vi passade i alla fall på att åka sommarskidåkning på glaciären Kaprum alldeles i närheten.
    Vi korsade alperna via Grossglocknerpasset och mötte det fina vädret på nervägen, då det tack vare solen och de torra vägarna blev lite räjsande med hangout och fotpinneslipning. Med en vurpa som följd. Inga namn.
    Italien har fina bergsvägar i underbara alper. De har också den värsta trafiken som vi upplevde i San Remo. Jag har aldrig varit med om liknande, vi blev ifrånkörda av tjejer på mopeder.
    I San Remo blev vi stoppade av italienska polisen. Vi stod först vid ett rödljus då jag ropade på: "Björn" ! Grönt, hörde han och spättade iväg. I korsningen stod en förvånad snut som såg en knutte sticka iväg från rött ljus framfar näsan på honom. Han började vissla på Björn som absoluuuuut inte hörde någonting. Lite längre fram stod nästa snut och vinkade in oss allihop. Efter lite spaghettitjatter och viftande med armarna och en böteslapp på 12OOO lire (=6O spänn) fick vi åka vidare.
    Det blev kväll i Italien och vi letade efter ett Zimmer, då nå’n sa´: " Äh, vi kör hela natten och stannar inte förrän vi ser Medelhavet." Kl. fyra på morgonen såg vi havet i Genua. Då lade vi oss på några sköna betongbänkar i en park och sov i hela två timmar. Sen iväg igen.
    Vi följde kusten in i Frankrike, åkte genom Monaco och Nice och kom till slut fram till en liten fin stad med mycket märklig arkitektur. Den hette La Grande Motte, två mil söder om universitetsstaden Montpellier, och det var här vi skulle stanna ett tag. Mer eller mindre frivilligt.
    Här började det verkliga strulandet. Efter två dagars sol och bad skulle vi åka på disco. Vi tog en bil och Hondan. Yamaha-hojarna stod kvar på parkeringsplatsen utanför lägenheten när vi åkte vid 22-tiden. När vi kam tillbaka vid 03-tiden stod bara Johans 350 kvar. Jag fattade först ingenting. Min älsklingshoj borta ?! Och Eriks splitternya RD.
    Vi hade båda helförsäkrat så detta innebar inte någon ekonomisk krasch, men vilket slut på våran toppsemester. Hur skulle vi komma hem, tåg eller två på varje hoj med all packning ?
    Efter två dagars diskuterande med försäkringsbolag och fransk polis (som kan noll engelska) hittade snuten en FJ några mil utanför sta’n. Hojen hade forslats till en verkstad i en by i närheten och vi åkte dit för att identifiera den. Jorå, det var min alltid och i förvånansvärt gott skick. Tändnings/styrlåset var bortslaget och tanklocket uppbrutet, trådarna till tändningslåset avbitna och ihopvirade. Vi kollade batteriet och säkringarna, allt var juste men hojen var som död ändå. Huvudsäkringen ! Jodå, den hade gått. Antagligen hade sladdarna gått emot jord under stöldkörningen, hojen dött och de franska slemskurkarna hade inte hajat någonting utan bara ställt hojen. På stödet! Tackar ! Polisen sa’ att tanken var full när hojen hittades. På verkstaden sa’ man att den var tom, och så ville de ha 400 kr för att de förvarat cykeln. Bussigt ! Jag ville inte bråka nu när jag fått hojen tillbaka så jag tjuvkopplade, slangade över lite soppa och körde till La Grande Motte.
    Sån’t här händer ju bara en gång. Det fattar ju vem som helst. Men tydligen inte franska slemskurkar. Vi ställde de tre kvarvarande hojarna på samma parkeringsplats nästa natt också. Låsta om igen med bygellås och kedjor. Morgonen därpå stod Hondan och FJ:n kvar, men av Johans RD syntes bara ett avbitet bygellås. Vi fick en gemensam spader och åkte hemåt till säkra Sverige. 20 mil upp i Frankrike kom vi, till staden Lyon. Där skar mitt bakhjulslager. Det fixade vi på två timmar.   Småpotatis !

                                                                    Jonas