följetong av Urban B Flöte

   Axel Bred snodde runt på klacken med vilt bultande hjärta. Ingenting. Fullkomligt tyst och mörkt. Den tunna månskärvan tycktes stirra frågande ner på honom. Axel vände sig om och började gå vägen framåt igen. Asfalten kändes fortfarande varm men nattens kyla började göra sig märkbar.
   Axel drog åt skinnjackan hårdare om bröstet och sträckte ut på stegen. Efter en stund blev han medveten on en svag flåsning bakom sig. En kall kåre ilade till utmed ryggraden. Flåsningen lät högre nu. Han visste inte om han skulle våga se sig om eller inte. På något oförklarligt sätt var han rädd för vad han skulle få se och plötsligt flimrade gubbens överskylda ansikte med sitt hånfulla leende förbi hans inre syn.
   Flåsandet var så nära nu att han kunde känna den unkna andedräkten pusta honom i nackhåren. Axel tvärstannade och vände sig om. Men… det fanns ingen där! Var det bara inbillning alltihop?
   Förbryllad och kallsvettig vände han sig om just när en mörk skugga plötsligt svepte ner över honom. Ett fruktansvärt hårt slag i ryggen och han hamnade framstupa med ansiktet mot den dammiga asfalten. I nästa sekund hördes ljudet från en annalkande motorcykel som ögonblicket efter vrålade förbi honom och var borta. Men han såg den inte! Axel började bli rädd på allvar nu och små glittrande svettdroppar sved honom i ögonen. Han förstod ingenting. Steg, flåsningar, någon som slog ner honom och sedan en osynlig motorcykel. Han hade till och med känt fartvinden från den.
   Axel vände skräckslagen blicken upp mot den närmsta bergskammen och ryckte till. En svart vråk satt högst upp och avtecknade sig mot skyn. Fågeln stirrade på honom ned vetande blick – som om den visste svaret till alltihop.
   Axel Bred reste sig upp på darriga ben och fortsatte osäkert vägen fram. Men tanken på bensinmacken ingav honom ingen som helst ro – snarare en smygande känsla av något farligt…
   Efter en timme – det kändes som evigheter – och med många osäkra blickar bakåt, fick han plötsligt syn på macken. Den såg mörk och övergiven ut. Axel Bred stapplade utmattad fram till den dödstysta byggnaden. Han bankade vilt på dörren och varje knytnävsslag ekade genom den kompakta tystnaden. Inte det minsta ljud från vare sig nattfågel, syrsa eller någon mänsklig varelse. Alltihop kändes overkligt på något sätt.
   Han tog sig runt till baksidan och sprang nästan omkull en överfylld soptunna. Ett fruktansvärt skrammel spräckte tystnaden när locket for av, men sedan blev allt tyst som i graven igen. Skjortan klibbade vid ryggen och han började frysa. En dödskall kyla borrade sig in i märg och ben och han fick en plötslig förnimmelse av att vara övergiven och, ja, utlämnad åt någon eller något… En torr snyftning genomfor honom och han tog sig förbi locket som anklagande stirrade upp emot honom i det matta månskenet. Med ens fick han syn på en annan byggnad bakom macken, en byggnad som han inte hade lagt märke till tidigare på dagen – han kunde ha svurit på att den inte fanns där då… Axel Bred svalde hårt ett par gånger, öppnade och slöt de svettblöta nävarna och började tvekande gå mot den mörka byggnaden som hotfull tornade upp sig framför honom. Det kunde vara en lada, ett förrådsmagasin eller vad som helst. Ett par becksvarta fönster stirrade ruvande ner på den skräckslagna figuren som sakta närmade sig. Helst hade han velat vända om och rusa därifrån, men det var som om en osynlig makt drog honom allt närmare och närmare…

   Axel Bred lade handen på dörrhandtaget och tryckte upp den gistna dörren. Fortfarande inte en själ i sikte.
   Han steg in och stängde dörren bakom sig. Fullt med bråte överallt. Plötsligt snavade han över något. En bensintank! "Vincent." Då upptäckte han att det mesta av bråten bestod av gamla motorcykeldelar. Han smög förbryllad vidare. Tystnaden var så kompakt den kunde bli nu, som om ett tjockt svart vaddtäcke kvävt minsta ljud. Axel kände hur det blev tungt över bröstet och han fick svårt för att andas. En smal trappa borta i hörnet tycktes leda upp till övervåningen. Vågade han fortsätta? Den osynliga makten drog honom vidare. Inget val – han måste upp. Det knarrade till under stöveln och han ryckte förskräckt till. Sedan fortsatte han sakta uppåt utan att lägga märke till den mörka, bevingade skugga som gled förbi utanför fönstret…

Var med om upplösningen i nästa nummer av TTMC Skinnknutten! Vad är det för mystisk makt? Vad har vråken för roll? Mackgubben? Motorcykeldelarna och de till synes oförklarliga händelser som Axel Bred har råkat ut för? Svaret finns i nästa nummer! Häng på!