Jag hör inte till dem som varje jul-, sport-, eller sommarlov avnjuter
ferien i ett av jordklotets sydligt belägna länder. Ej heller äger jag
nöjet att med fart glida nerför de snötäckta bergsmassiven i norr. Om
detta beror på svårigheter av ekonomisk art eller om det är förnuftet som
spökar, vet jag ej.
Jag har däremot besökt ett av våra grannländer, nämligen det land som
är beläget väster om oss och som kallas Norge eller, som också är allmänt
erkänt, Noreg. Detta land fyllde mej av beundran. Landskapet var fyllt
utav höga berg, en del med snö på topparna och en del utan. Att Norge är
en nation med havet till broder märks väl. Nästan hela befolkningen har
sjövana, vilket gör det för en glad svensk, som har asfalt och åkrar till
bröder, nästan att man känner sig bortkommen. Och det är man ju, bort
kommen.
Men eftersom den ort jag vistades i låg, och ligger väl fortfarande, på
samma breddgrad som Stockholm så anses detta inte som en resa. Alltså inte
norr och inte söder. Men Örebro då? Kan man kalla Örebro för resmål? Nu
vågar jag påstå, med risk för min ställning bland kamrater, att både Norge
och Örebro är resmål.
Eftersom jag har sparat mina pengar, istället för att överlåta min
kropp och min själ i resebyråernas profit hungriga händer, så har jag haft
möjligheten att köpa mej ett eget kommunikationsmedel. En Motorcykel.
Det är med denna underbara mekaniska varelse som jag företar mina
underbara drömresor. Därför har Örebro blivit eftertraktat resmål och
Norge ett exotiskt framtidsmål.
Den känsla som jag sammanknippade med min härligt italiano rosso Ducati
500 Sport desmo är för underbar för att nedpränta på ett smutsigt,
linjerat A4-ark , (men man kan försöka). Nej, den känslan måste byggas upp
och sedan upplevas. Minuterna och sekunderna tillsammans med min klenod
blev bara härligare och härligare i takt med bensinprisena, vilket gav en
bitter bismak i plånboken.
Fanatiker, MC-dåre ropas det bakom ryggen på mej, men vad bryr jag mej
om det, när jag rullade ut min nydanade Ducati på våren, med vårkänslor
upp över öronfästena, darrande i både knäveck och i andra vitala delar.
Men skrik ni bara, jag överröstar er med mitt pulvriserande rytande som
med en pust av olja exploderade ur de nylackade, vårpigga ljuddämparna.
Den mest underbara av alla underbara drömresor är den första, på våren,
en vindstilla dag när solen skiner och lärkorna slå sin vårpigga drill i
det koboltblåa himlavalvet. Krokusar och snödroppar har öppnat sina
kronblad för att möta den varma solens första livgivande strålar. Det var
då som den knallröda Ducatins Lafranconi dämpare gav ifrån sej sitt första
vårlika muller, dovt. Den första nervositeten, "ska den starta", har lagt
sej. Hjärtat bankar i bröstet när man sakta och försiktigt med vårovana
händer lyfter ned maskinen ifrån centralstödets och vinterns hårda grepp.
Stäng av choken, den behövs ej.
Nu, jag lever! Vardagen är död! Hjärnan är tom. Att känna den svarta,
solvarma sadeln sluta sig om själen och känna hur de progressiva fjädrarna
arbetar med silkeshandskar. 99 oktan, det är liv. En mjuk rörelse på
gashandtaget och jag kände hur jag lyfte de två trettiosex millimeters
Dell´Orto förgasarnas enorma trottlar, ett bröl, allt darrar till.
Perfekt, jag lyfter vänsterfoten samtidigt som jag med vänster hand drar
in det fasta kopplingshandtaget. Foten gör en rörelse nedåt,
neutrallägesindikatorns lampa slocknar. Allt är klart. Varför kör jag
inte?
Jag njuter, av känslan, av allt. Hör bara, "kör", nej, nej, det känns
som om jag flyger. "io volare". Jag släpper kopplingen försiktigt, ger
gas, solen skiner, det är varmt. Jag flyger fram. Hastigheten och
mullrandet ur Lafranconi dämparna ökade, byt växel, det är varmt. Det
börjar fladdra i håret, vilken underbar känsla.
Ut på vägen, sakta in, sväng. Nu, ge gas, bakhjulet spinner loss i det
torra gruset, mullret stegras till ett crescendo, det suger till i
kroppen. I med tvåan, bakhjulsspinn igen, 7000 varv, bromsa. Solen skiner,
jag skriker av glädje. Kör tillbaka. Stannar, kliver av, darrar, rusar in
i huset och hämtar en trasa. Det har stänkt olja från kedjan, torka,
torka. Nu är den fin igen.
Jag sätter mej ned på gruset, reser mej genast upp och stänger av
bensinkranarna, sätter mej igen. Solen blänker i den nyvaxade lacken,
kromen på motorn gnistrar som ädelstenar. Värmen från avgasrören stiger
upp som ett skimmer, det fängslade mej. Jag älskar det. Rött. Det är
varmt.
Utfärden var kort, men solen skiner och det var min drömresa.
Må älgen hålla sig i skogen.
Nedpräntat av Mats "the Duke" Ljungkvist 800421 Springtime
